Det har väl gått lite snabbt i mediabruset de senaste dagarna. En
mellandagsintervju med Maud Olofsson i hemmet av TV4:s
Anders Pihlblad växer till någon form av häxjakt. Ett klipp ligger uppe på
Politikerbloggen. I det klippet refererar egentligen Olofsson till forskning kring genus, könssocialisation samt ett
genusperspektiv på medie- och kommunikationsvetenskap, på reporterns fråga om hur hon beskrivs i media. De tillskrivningsord vi ger män respektive kvinnor är fortfarande ofta könsstereotypa, bekräftas i
Aftonbladet av forskare.
Olofsson ger sig också indirekt in på Yvonne Hirdmans förklaringsmodell till genuskontraktet, där nämnd adj professor i genushistoria menar att det finns ett isärhållandets princip som bygger på att könen ska hållas isär. Dvs att det bryter mot förväntningar och stereotyper att en kvinna är näringsminister och bil- och energikunnig.
Barbro Hedvall menar i Aftonbladet att Maud Olofsson spelar ut ett "kvinnokort" och försöker gestalta sig som offer.
Lena Mellin, även hon i Aftonbladet, ger dock Olofsson rätt i att det är provocerande med kvinnor som har makt.
"Särskilt när de tar för sig med samma friska aptit som Maud Olofsson" skriver hon.
Johannes Forssberg skriver i Expressen att Olofsson borde luftat könsfrågan då hon stod på piedestalen, istället för nu när hon är utsatt för hårt mediatryck. Dels har hon inte fått frågan förut, dels är jämställdhetsfrågan alltid aktuell, menar jag.
Olofsson är modig och fortsätter den väg hon trampade upp i somras i
Almedalen genom att ta ordet jämställdhet på sina läppar. Det är nämligen inte lätt. Risken är att kvinnor känner sig som offer, medan män känner sig provocerade. Det säger min och andras erfarenhet från jämställdhetsdiskussioner i könsblandade grupper i skolor och föreningar.
Olofsson gör rätt i att dra upp en klar linje mellan vänster och höger i jämställdhetsdebatten. Statistiken är underlaget som ger oss kunskap om hur det ser ut i jämställdhetssammanhang. Utifrån den kan man sedan välja metoder: Vänsterflanken förordar kvotering och andra tvångsmedel. Centerpartiet och Maud Olofsson menar att synliggörande av förebilder, ekonomisk frihet, männens stödjande roll samt ansvarstagande av kvinnorna kommer att gynna jämställdheten. Med det senare menas att kvinnor verkligen tar på sig uppdrag. På kommundagarna fick dussintalet kvinnliga kommunalråd ställa sig upp för att vara bevis på kvinnor som ledare. I dagarna efterlyser Olofsson via radio företagarkvinnor som kan bli ambassadörer. Med det positiva exemplet kan vi sprida ringar på vattnet.
I Nyhetsmorgonsintervjun är det ju de rödgrönas jämställdhetspolitik som Olofsson punkterar. Genom att visa att Alliansen har gynnat låg- och medelinkomsttagare, där många kvinnor hittas. Olofsson visar på att sossarna vill ta bort hustjänster, visat sig negativa mot vinst i offentlig sektor och att öppna den offentliga sektorn. Olofsson säger att vänstern inte "rör det som är manligt" och att hon tror att det hela handlar om att man från vänsterhåll inte tycker att kvinnor ska tjäna pengar.
När man pratar om jämställdhet måste man alltså ha siffror och statistik som underlag. Där måste man se kvinnor som en grupp och män som en grupp för att kunna se generella mönster. Ofta har män och pojkar svårt att se sig som grupp, då de generellt har uppfostrats till att ses som unika individer, medan kvinnor i allmänhet lättare kan se sig som grupp. Detta bekräftas av
Thomas Bodström som menar att han själv blivit kroppskommenterad. Jag gillar inte heller att man drar alla kvinnor över en kam, men för att se generella mönster och kunna dra slutsatser måste vi göra ett genomsnitt.
Det har gjorts mätningar i skolan sedan 1980-talet då man fann att ofta ger läraren pojkar två tredjedelar av talutrymmet. Med
kunskap och medvetenhet hos lärare, samt att förändra sitt sätt kan situationen förändras på sikt. SCB gör mätningar som visar på skillnader i tex lön, utbildningar och föräldraledighet. Mätmetoder har utformats av organisationer och inom projekt för olika ändamål. Till exempel har
Fritidsforum utformat jämställdhetsronden för att mäta jämställdhet på en fritidsgård, medan
Vi Unga över tid utformat jämställdhetsmätning av stämmor och årsmöten.
Inom jämställdhetssammanhang har man talat om att det finns en "lag om en tredjedel". När kvinnors utrymme överskrider en tredjedel och börjar närma sig hälften av makten, talutrymmet eller uppmärksamheten upplever gemene man att kvinnor dominerar, just för att vi är vana vid att kvinnor syns och hörs mindre.
Det finns ett mediakritiskt nätverk i form av en ideell organisation som heter
Allt Är Möjligt. Nätverket har utarbetat en mätmetod som används för att mäta jämställdhet i media. Dvs hur stort utrymme män respektive kvinnor får i nyheter, samt hur de båda könen beskrivs.
Jag läser också att kvinnors språk påverkar
den offentliga debatten. Genom att Maud Olofsson släpper in Pihlblad i sitt hem förväntar vi oss en mjukare framtoning. Hon påverkar samtalsklimatet genom att dra paralleller till sina egna erfarenheter och skapa ett jag-perspektiv. Hon bryter mot förväntningarna då det talas om makt och självförtroende och att hon vill vara "tydlig med rollen" för regeringen.
Det är inte Maud som provocerar. Det är hennes tydlighet som gör vänstereliten och vissa journalister provocerade. Och i denna fråga är det en fördel att hon är just kvinna, menar jag.
Bertil Böhlin,
Catrins texter,
Stockholm enligt Ankersjö även
31 dec och
PL&C har skrivit före mig.
Etiketter: Centerpartiet, jämställdhet, Maud Olofsson